Love kom till Mumbai!

Nu är det bara 11 dagar kvar tills jag är tillbaka hemma i Malmö. Kärlek. Tiden här har varit utmanande på många sätt. Saknat & längtat & frågat mig; “vad gör jag här?!” har jag gjort ofta. Men jag har stanna kvar, jag har lärt mig om mycket. Den stora påminnelsen har varit hur mycket jag värdesätter, älskar & behöver min familj, min mamma som ringt & stöttat med sina reflektioner & kloka ord, pappa som mest varit orolig och använt frasen “Nu kommer du hem!” flera gånger. Min bror som ger sin syn på saker som skett & berikat mig med det. Mormor som ringt & gjort mig varm av insikten hur lyckligt jag är som har en lojal, varm, kärleksfull, glad & givmild familj.

Jag har saknat mina vänner så mycket. Dem finns här också. Men tryggheten i villorslöshet vänskap som jag bara har med dem som står mig riktigt nära har saknats. Elias heter min stjärna här, utan honom hade skratten varit färre, insikterna mindre, tryggheten obefintlig & Mumbai ett minne blott för flera veckor sedan. Sophie, Johanna & Siri är tre andra pärlor.

11 dagar kvar. Nedräkningen började vid 60 någonting, så objektivt är det inte lång tid kvar. Men i den sista biten känner jag mig lite orkeslös, som slutet av ett maratonlopp. Så en gudagåva är det att mina nära vänner Moa & Sara kommit hit! Kärlek. Tiden går snabbare, skratten är fler & inspirationen är tillbaka. Det är människorna som gör det. Gör livet värdefullt. “Glädje är endast värd något om den delas.”

Question no 4 – This one from Lauria Meadoff

“How do the cultural clashes between the traditional Indian culture and the emergence of technology such as text messaging and internet dating effect romantic relationships in India?”

Thank you for your question Lauria. I think this question can describe the huge diversity that I feel is very India for me.
It’s a country I change as I am sure you are aver of. The lifestyle gap between how you live your life in the city and how you live your life in the villages is enormous. The technology your writing about is a big part of your life in the citys, and not a very big part of you life in the villages.
Its more or less the same whit religious believes – its more traditional and conservatives in the villages then in Mumbai.
Still, travelling around in the north parts of India it seems like everybody got a sell phone.
How this affects romantic relationships in India is very hard to say, thou there are no general troth.
Some people are very religious here, like in the rest of the world, and they are arranging weddings if that’s what they believe in.
Mumbai is a city whit lots of cultures and religions. Some are very traditional and some are living life more like a general Swede or Danich.

Timmar & åter timmar utan det tänkta resultatet- Att försöka göra business i en helt annan kontext”

Nu har jag varit här i Mumbai i ca två månader, 24 dagar kvar tills vi åter är hemma. Tiden hittills har verkligen varit en berg- och dalbanetur för mig. Det kanske var just det jag behövde? Jag väljer att tro att det var det jag behövde.

Hemma, där min trygghet är, är jag enormt resultatfokuserad. Det är enkelt att nå önskat resultat för jag känner till de sociala- och professionella koderna och kan kommunicera på ett helt annat sätt där. Här i Indien, en ekonomisk och kunskapsmässigt växande land, är allt helt annorlunda.

Till att börja med skulle jag tillsammans med tre andra från mitt team skriva en bok om ny konst här i Mumbai. På grund av privata skäl valde jag att inte fortsätta i den gruppen. Jag valde istället att fokusera på projekt jag tänkte jobba med på sidan av detta. Nu i efterhand kan jag se att det var bra att fokusera på färre saker då allt här tar så mycket mer tid än hemma och att försöka leda ett projet som blond, ung, kvinna från väst är en av dem största utmaningarna jag haft i hela mitt liv.

Det sidoprojektet jag valde att fokusera på, & med det lägga större delen av min tid på, var att designa och producera nya jackor till ledningsgruppen på Arvika Festivalens (www.arvikafestivalen.se). Jackorna skulle tillveras utan barnarbete och med rättvisemärkta tyger såklart.

På det första företaget, Gayatri, jag kom i kontakt med fungerade samarbetet enormt bra. Jag gick igenom designen, valde material och visade mönsterkonstruktionen för deras designteam. När sedan budgeten kom var det långt över vad jag hade att tillgå. Jag skulle absolut inte ge upp så naturligt sökte jag mig till ett billigare alternativ. Jag valde att gå direkt till en skräddare/skräddarstudio för att slippa alla mellanhänder och med det minska kostnaderan. Jag hittade en företagare som hade ett antal skräddare anställda som tackade ja till uppdraget. Jag började om med hela processen; gå igenom designen, valde material och visade mönsterkonstruktionen för hans skräddarteam. Vid denna tidpunkt hade vi på Kaospiloterna “semester” för att se mer av Indien, en vacka åkte jag iväg med löftet från min kontakt att när jag kom tillbaka skulle de första samlen (proven på de båda modellerna av jackorna) vara klara så att jag bara kunde skicka dem till min kund. Måndagen efter en vecka skulle jag infinna mig i ateljen för att själv leda arbetet med dem 30 jackorna som skulle göras, ett jobb som jag skulle lägga 10h på/ dag i några veckor. När jag kom till ateljen på måndag mötte min kontakt mig och förklarade att de fått in en större order – som innebar mer pengar- och hade valt att ta den istället. Jag disskuterade länge med min kontakt och försökte omförhandla, men utan framgång. Ordern han fått var på regnjackor, det är nämligen så att den 3 månader långa monsunen börjar i juni, tiden innan är alla skräddare upptagna med uppdrag som det här.

Ge upp skulle jag verkligen inte göra, jag letade & letade skräddare & fick nej på nej. Jag tog tillslut kontakt med en dam som heter Maya Shahani, som är chairperson på något som heter Sage Fondation (www.shahanigroup.com). Hon satte mig samman med en man som skulle hjälpa mig göra jackorna. Denna gång utarbetate jag ett fysiskt kontrakt då jag vägrade bli av med mer tid av löften & enligt mina västerlänska ögon oetniska sätt att göra business på. Kontraktets skrevs, designen presenterade jag, metrial hade skräddaren & mönsterkonstruktionen presenterade jag. Dagen, över en vecka efter att kontaktet togs/en veckas jobb, kontraktet skulle skrivas på berättade min kontaktperson hos Sage Fondation att min skräddare inte hade materialet trots löften, varpå jag erbjöd mig att själv åka & köpa det. Skräddaren ville bara sy med material han själv hade och vägrade med det att skriva på kontraktet.

Så med extremt lite tid kvar & enormt mkt tid & endel privata pengar investerade i projelktet stog jag återigen utan producent. Jag kommer inte hinna etablera en ny kontakt & återigen gå igeom hela processen under tiden jag är här & festivalen, som är fantastisk för övrigt ÅK DIT! YOULL LOVE IT!, närmar sig hinner jag helt enkelt inte.

Under hela denna processen att jobba med affärsMÄN i 45-55års åldern i denna åldern & vara en blond, ung tjej från västvärlden har varit enormt tufft & utvecklande. Alla har upprepade gånger försökt lura mig, både ekonomiskt & kvalitetsmässigt. Jag har verkligen fått argumentera, vara på min vakt & säga ifrån många många gånger. Nu inser jag att deras syn på mig, som ung kvinna från väst, har karaktiserat hela processen & det går upp för mig att skräddare två & tre har väntat på mutor. Dem tycker, som skräddare två sa, att jag som kommer från rika väst gott kan ge några tusen under bordet för att få jackorna gjorda.

Mutor går emot mig rent moraliskt, på det sättet vill inte jag göra affärer. Jag vill göra affärer med hjärta och hjärna & jag vill göra affärer med människor som respekterar mig och var jag kommer ifrån. Naivt kanske, men det tycker inte jag och det är vad jag siktar på i framtiden. Lärorikt har denna “resa” med jackorna varit, inte alls på det sättet jag väntat mig. Roligt har det dock inte varit.

Jag har inte dåligt samvete för att jag inte fick jackorna producerade, för jag vet att jag gjort mitt yttersta och lite till, men jag är besviken på att Arvika Festivalen inte får sina snygga & väldesignande/medvetna jackor och jag är besviken på att jag inte nådde just det resultatet då det hade varit en enorm möjlighet för min profession. Nu vet jag en hel massa om att vara ung, blond, kvinna från väst och göra business med indiska män, som är skräddare, i övre medelåldern istället.

“Question no 3 – This one from Ron Pompei”

“Will India be able to learn from the missteps of the West regarding ecology, energy and education?
Will they recognize earlier in their economic and social development that material resources are finite yet human resources (such as creativity, innovation and expression) are infinite?
Will India achieve a true global consciousness that recognizes the unique contribution of all cultures?”

First of all, I feel these questions are very philosophical and for that reason doesn’t have a right or wrong answer, a yes or no answer. I also feel that you could write a book about each question.
For me to be able to answer this question I had to choose a small part of my “picture” of first two questions to treat on my blog, and I chose a basic and value based part to treat.

“Will India be able to learn from the missteps of the West regarding ecology, energy and education?
My answer has to be yes. I’m convince that they already are learning, from all parts of the world, but I also believe the biggest learning comes from experience it or do it yourself.
So yes, as the world are getting more and more globalized we all learn from each other, that presuppose that we, no matter if you are from Europe, India, Africa or US, open or eyes and minds to reflect and learn “from the missteps of the West regarding ecology, energy and education”. What do you think? Do you got the answer?
India are a very diverse land, both economical and in religion believes. The rich are very rich and the poor very poor, the middle class however are rising in high speed both in knowledge and economical. India is also a country that is well known for the high quality of higher education.
Educated Indian is a big part of the ongoing debate of ecology/environment worldwide. However the gap between educated and uneducated in this country is huge. This is very natural because people here are still fighting to get there primary needs satisfied ever day.
So I think India have a really big challenge in providing education for all citizens of India, so we (India and the rest of the world) can educate India in environment questions.
Is education possible when a lot of citizens in this country are fighting to get their primary needs satisfied?

Will they recognize earlier in their economic and social development that material resources are finite yet human resources (such as creativity, innovation and expression) are infinite?
I think they in many aspects realize this. I must say I have a really hard time to answer this question, but I like it, it makes me, and a bit forces me, to seek for my answer and to make a stand.
However, I don’t like to generalize a hole nation like this. My answer are yes and no, safe, correct and incorrect.
I’m not really sure that human resources are infinite. Creativity innovation and expression is in one way infinite, but its dynamic, the meaning of it changes and develops as the world and humans develops. And if we, as an hole world, don’t change how we use or resources that are finite, I’m sure it wont be any more infinites. Or will it? What is finite? What is infinite?

Will India achieve a true global consciousness that recognizes the unique contribution of all cultures?
Maybe they already have?

“Is it allowed to torture prisoners in Sweden? Yes? No?”

Semester! Vi, Ylle, Moa, Lisen & Jag hade bestämt oss för att åka till Nepal & ta vägen förbi Varanasi. Förra fredagen bar det av med tåg, väldans billigt, 66 pix, till Varanasi. En av världens äldsta städer, helig här i Indien & där floden Ganges har stor betydelse. På söndag morgon, efter en 30 h lång tågresa utan AC så var alla slående eniga om att vi behövde ett hotell med både AC & pool. Vår vän David mötte upp oss & dagen spenderades vid poolen. Senare på eftermiddagen åkte vi ner till Ganges för en båttur på floden.

Varanasi med Ganges är verkligen en fantastisk plats. Stämningen i staden tycker jag var lugn & avslappnad, mkt människor men inte alls samma kaotiska & stressande stämning som jag tycker finns i Mumbai.

Floden Ganges är helig, därför sker allt från heliga dopp, till barn som vill ta ett svalkande dopp & kremationer här. Det finns två platser efter Ganges där människor kremeras. På den större brinner 12 eldar dygnet runt, det tar ca 3h för varje kremering, vilket innebär att 96 människor kremeras där varje dygn. Dem som inte kremeras är barn, gravida kvinnor, människor som har lepra & ogifta. Att se denna fabrik där människor i den lägsta kasten jobbar, betalt får de genom att söka igenom askan i hopp om att hitta tex en guldtand, var verkligen en upplevelse. Ständig rörelse i låg volym, döda människor som bars in på bårar & doppades i floden innan kremeringen.

På måndag kväll tog vi bussen till gränsen till Nepal, en fruktansvärd bussresa i en fruktansvärd buss. Inte nog med att Ylles väska blev stulen med alla hennes värdesaker inkl mitt & hennes pass, så var det en man som satt bakom mig som hela tiden försökte röra vid mig, främst då mina bröst. GUD VAR JAG HATAR MÅNGA MÄN I INDIEN. Stölden skedde i mitten av ingen stans så det var bara att fortsätta den 10 h långa resan till gränsen. Där uppe fick vi vänta tills vår ambassad öppnade. Tack gode gud för att min mamma är bäst i hela världen, hon finns alltid där & hjälper & tröstar!

Hela byn vid gränsen blev informerad av vad som hänt oss så alla ville prata, hjälpa & komma & kolla på oss. Tro de inte haft en sån händelserik dag i byn på länge. Ambassaden informerade oss om att vi var tvungna att komma till Delhi (25 h m tåg bort). Först skulle en polisanmälan göras, när männen vid gränsstationen sa att vi byråkratiskt rätt var tvungna att åka tillbaka där stölden skett ( 8 h bort med helvetes bussen) för att anmäla den tog mitt tålamod officiellt slut!!!! Vi tog en rikcha (cykeltaxi) till närmsta polisstation.

På polisstationen blev som vanligt i det här landet ca 10 poliser involverade i vårt ärende. En enkel stöldanmälan man kan göra över nätet hemma. Efter någon timma, några skeptiska blickar & att yllet för hand skrivit sin rapport ( 3ggr) var det bara 2 polismän som tog hand om oss. När rapporten undertecknats kollade den yngre polismannen på oss & för att citera exakt ” Now to a more personal question. Are you married? Yes? No?” ALLTID denna fråga, är det inte den så är det “You want marrage?” Tror jag fått dessa frågor över 100 ggr sen jag kom till detta land. Vårt ärliga svar blev nej. Varpå de bjöd på papaya från deras gård. Ylle hatar papaya men tackade snällt ja. Nästa fråga från polisen blev om det var tillåtet att tortera fångar på fängelserna i Sverige som de får i Indien! Madre mia vad långt från allt jag tror på detta land är!

Framåt eftermiddagen hade polisen fixat en svarttaxi till oss till nästa stad som har tågstation. Mannen som körde oss stannade i varje by efter vägen & delade ut små paket, mkt likt tomten, bara att tomtens paket sällan innehåller knark! Hahahaha. Bara Indien som detta sker. Polisen som stöter på oss fixar en knarklangare som kör oss svart till närmsta stad.

Väl i staden som tåget till Delhi går fån visade det sig att det inte fanns någon plats förrän ett dygn senare! Biljetterna bokades & våra steg styrdes till närmsta hotell med dusch. Vi fick checka in varpå de kastade ut oss för att vi inte hade några pass! Så här var vi, Ylle & jag, i en by så som påminner mkt om min bild av helvetet; smutsig, varm, kränkande (männen igen), utan logik & kaotisk, utan någon stans att bo! Mannen på restaurangen (vilket verkligen inte innebär min svenska definition av restaurang) blev väldigt lyrisk över vårt närvarande. Här åt vi alla våra 3 rätter innan det var dags att åka tåg till Delhi. Anyway, vi fick bo på ett skabbigt hotell utan pass, men glad för att ha tak över huvudet var vi! Här blev jag bedbugs äten för första gången.

Delhi, torsdag morgon. Ambassaden gjorde nya pass på 3 h, efter att vi varit tvungna att ta nya bilder några km därifrån, dock var vi tvungna att gå till en annan myndighet för att få visum. David, ängeln & stackarn fick komma med mer pix till oss. Tack David!! Hela dagen, fram till 18,3o tillbringade vi på denna myndighet där vi blev slussade från person till person bara för att få en stämpel. Deras svar vid stängning var att vi skulle komma tillbaka på måndag!!! Ylles resa till Nepal gick med det bort & min flygresa till Mumbai också. Vi ringde för att förhöra oss om vi kunde flyga inrikes utan visum från Delhi till Mumbai. Detta var omöjligt så det var bara att boka ett tåg till, detta var det heller inga platser på så mannen på hotellet vi skulle bo på i Delhi mutade han som bokade platserna med 1000 ruppar (150 sek) & vips hade vi 3e klass AC platser.

I väntan på tåget på fredagen passade jag & Ylle på att köpa presenter till familj & vänner hemma. De som ska ha de största presenterna är som vanligt min fantastiska mamma & min mormor!!!!

Precis som här blir vi antastade av män på gatan. En man som gick förbi mig på gatan kollade mig i min icke existerande uringning, flåsade i mitt öra & tog sig på kuken, en annan tog mig på rumpan, en tredje vägrade lämna mig ifred trots att jag upprepade gånger bad honom dra. En kvinna som vi vägrade ge pengar, 5 ggr kallade oss crazy cow. Så en helt vanlig dag i detta land vill säga. Jag tror uppriktigt sagt att jag aldrig mer kommer sätta min fot i Indien igen.

Lördag morgon, efter att taxichaffisen i Mumbai centralstation försökt lura oss på taxipengar med att b la ha en trimmad taxameter, varpå vi hoppar ur taxin & startar en argumentation. & arg var jag både efter resan & alls som skett sista tiden, så ingen skulle försöka lura eller kränka oss på något sätt!

Hem kom vi på lördag förmiddag efter nästan 100 h på tåg sista veckan utan att ens ta oss till Nepal! Så jag resonerar som vilken klok flicka som helst skulle göra; jag åker till Mumbai & jobbar jävligt mkt för att

Question no 2 – This one from Uffe Elbaek

“What are the living conditions for homosexuals in India. Socially, culturally and politically?”

The sours of this information I’ve got from the fashion designers I’m working whit here.

The situation for gay people in India is very different from what part to part of the country.
Mumbai has the reputation to be one of the most liberate state in this question, jet its miles away from Scandinavia both Socially, culturally and politically.
In Goa for example, its legal to get married as a homosexual couple. Here in Mumbai, like the biggest part of India its still illegal o get married.

In the political sector they don’t prioritise to discuss this situations, whiter or not to legalise homosexual marriage.
The situation is a bit more complex than that thou.
The lack of knowledge, compassion and the fear of development by the pupil in India is the biggest problem, the way I and the persons I’ve discussed this question whit see it.

In the culturally sector the situation is more human. Here homosexuality is something that are very tolerated comparing to other the two other sectors. Its noting unknown or freighting. It’s the way it suppose to be according to me, because love is beautiful in all forms!

Socially the living conditions are very challenging for homosexuals, in my easy even for heterosexual couples as well.
They don’t show love open in India the way we do in the west, no holding hands, no kissing, in public.

However, in my eyes, the situation for homosexuals are unfair and very challenging and without a discussion about it I think they have a long way to walk before they even could think about being a new and world leading state in the world, as they so hard try to be right now

Mumbai Fashion Week – front row & bubblegum mojitos!

a littel bit of Fashion Week in Mumbai-it was truley a lovely day. I had the best date, Siri from my team, and it was good to get inspired by all the beatiful & talented peopel in this kontext.

Från “Jag vill lära mig att jobba i en annan kontext” till “Jag vill lära mig att överleva i en annan kontext.”

Hihihihihi. Eller så faligt är det inte. Min vän Johanna beskrev min känsla av att vara här i Mumbai väldigt bra med dessa ord. Dock fulla med ironi claro!

Jag kommer nu bara jobba med egna saker här i Mumbai. Jackorna för Arvika Festivalen & en med att göra en Arvika Festivalen kollektion, vad nu det är?! Sex plagg kommer den innehålla. Enkelt. Svart. Vitt. Snyggt.& kontrastrikt.

Förhoppningsvis kommer jag jobba med Vogue, visar sig nästa vecka. Hoppas hoppas.

& så klart med Design by Issa, vilket går drop dead dret bra!

Så jag gör helt enkelt det jag vill här. Lär mig, växer & skapar det som är/ska bli min karriär!

Love till mina kära som läser min blog!

Fashion week Mumbai

My exertions so far it that’s it’s more easy to get in contact whit entrepreneurs and creators in Mumbai than in Sweden. It aren’t a lot of attitude here, its more a feeling that we all can help etch other if we are in the same industry. And I think that’s one reason of my invitation to Mumbai fashion week.
I have also found the perfect business partner to my label, Design by Issa! Yeajjj!

Gayatri is a successful and ambitious designer and entrepreneur (http://www.gayatrikhanna.com).
She is the founder of a company that produces the collections for Dior, Kenzo, Chloé, Ungaro, Givenchy, Anna Sui, Nicole Miller, Zac Posen and many more, and soon also Design by Issa!
So, how much I some days want to leave this city – it takes me forward!

Integritet-qué what?

I en stad som i mina ögon verkar vara allt mellan på gränsen till nervsammanbrott & på väg att bli en ledande världsmakt, undrar jag om ordet integritet ens finns i språket. Integritet är kanske något vi i väst bara har råd med, eller för den delen mynnat för att det finns med i vår kontext.

Integritet lyser med sin frånvaro, kanske är det på låmg semester eller så existerar den inte för oss vita från väst på besök i Mumbai.

Som i morse, när jag var på väg från mitt hotell snubblade jag nästan över en man som satt i trapphuset. Han satt där, på golvet, med benen i kors helt naken. Han var tydligt påtänd, hans vänner förslte hjälpa honom därifrån. God morgon tänkte jag & undrade i nästa andetag varför jag inte blev förvånad över detta.

Kan det bero på att när två av oss blev förföljda av en man till hotellet. Dem tänkte att ahn kanske också bodde där. När en av dem vände sig om så stod mannen bakom dem och runkade. Kränkning av vår integritet, ja. Integritet för dem (dessa män som tar sig friheten), ?.

Eller det kanske har att gör med att var jag än går så är det män som tar på mig, tar sig i skrevet & säger “look this”, “want to have sex?” eller bara stönar. Det påverkar mig verkligen. Var är integriteten?

För några dagar sedan skulle jag ut & köpa kvällsmat, direkt utanför hotellet tar en man tag i mig & väser om jag vill köpa hasch eller sex. Mitt tålamod var slut. Jag tog mig ur hans grepp & skrek fuck off. En man som går bakom börjar applodera. Sa att han var stolt över mig & att det var de enda sättet att hantera “dem”, utan att hålla med honom eller inte så visade det sig att han är född i Mumbai & jobbar som inredningsdesigner. Vi beslutade att ses för frukost-historien om hur ett fuck off blev den nästa bästa affärskontakten.

Det är just denna kontrasten, att allt kan hända, som är fantastisk & så enormt utmanande. Upp&ner. Ner&upp.