Love kom till Mumbai!

Nu är det bara 11 dagar kvar tills jag är tillbaka hemma i Malmö. Kärlek. Tiden här har varit utmanande på många sätt. Saknat & längtat & frågat mig; “vad gör jag här?!” har jag gjort ofta. Men jag har stanna kvar, jag har lärt mig om mycket. Den stora påminnelsen har varit hur mycket jag värdesätter, älskar & behöver min familj, min mamma som ringt & stöttat med sina reflektioner & kloka ord, pappa som mest varit orolig och använt frasen “Nu kommer du hem!” flera gånger. Min bror som ger sin syn på saker som skett & berikat mig med det. Mormor som ringt & gjort mig varm av insikten hur lyckligt jag är som har en lojal, varm, kärleksfull, glad & givmild familj.

Jag har saknat mina vänner så mycket. Dem finns här också. Men tryggheten i villorslöshet vänskap som jag bara har med dem som står mig riktigt nära har saknats. Elias heter min stjärna här, utan honom hade skratten varit färre, insikterna mindre, tryggheten obefintlig & Mumbai ett minne blott för flera veckor sedan. Sophie, Johanna & Siri är tre andra pärlor.

11 dagar kvar. Nedräkningen började vid 60 någonting, så objektivt är det inte lång tid kvar. Men i den sista biten känner jag mig lite orkeslös, som slutet av ett maratonlopp. Så en gudagåva är det att mina nära vänner Moa & Sara kommit hit! Kärlek. Tiden går snabbare, skratten är fler & inspirationen är tillbaka. Det är människorna som gör det. Gör livet värdefullt. “Glädje är endast värd något om den delas.”

Question no 4 – This one from Lauria Meadoff

“How do the cultural clashes between the traditional Indian culture and the emergence of technology such as text messaging and internet dating effect romantic relationships in India?”

Thank you for your question Lauria. I think this question can describe the huge diversity that I feel is very India for me.
It’s a country I change as I am sure you are aver of. The lifestyle gap between how you live your life in the city and how you live your life in the villages is enormous. The technology your writing about is a big part of your life in the citys, and not a very big part of you life in the villages.
Its more or less the same whit religious believes – its more traditional and conservatives in the villages then in Mumbai.
Still, travelling around in the north parts of India it seems like everybody got a sell phone.
How this affects romantic relationships in India is very hard to say, thou there are no general troth.
Some people are very religious here, like in the rest of the world, and they are arranging weddings if that’s what they believe in.
Mumbai is a city whit lots of cultures and religions. Some are very traditional and some are living life more like a general Swede or Danich.

Timmar & åter timmar utan det tänkta resultatet- Att försöka göra business i en helt annan kontext”

Nu har jag varit här i Mumbai i ca två månader, 24 dagar kvar tills vi åter är hemma. Tiden hittills har verkligen varit en berg- och dalbanetur för mig. Det kanske var just det jag behövde? Jag väljer att tro att det var det jag behövde.

Hemma, där min trygghet är, är jag enormt resultatfokuserad. Det är enkelt att nå önskat resultat för jag känner till de sociala- och professionella koderna och kan kommunicera på ett helt annat sätt där. Här i Indien, en ekonomisk och kunskapsmässigt växande land, är allt helt annorlunda.

Till att börja med skulle jag tillsammans med tre andra från mitt team skriva en bok om ny konst här i Mumbai. På grund av privata skäl valde jag att inte fortsätta i den gruppen. Jag valde istället att fokusera på projekt jag tänkte jobba med på sidan av detta. Nu i efterhand kan jag se att det var bra att fokusera på färre saker då allt här tar så mycket mer tid än hemma och att försöka leda ett projet som blond, ung, kvinna från väst är en av dem största utmaningarna jag haft i hela mitt liv.

Det sidoprojektet jag valde att fokusera på, & med det lägga större delen av min tid på, var att designa och producera nya jackor till ledningsgruppen på Arvika Festivalens (www.arvikafestivalen.se). Jackorna skulle tillveras utan barnarbete och med rättvisemärkta tyger såklart.

På det första företaget, Gayatri, jag kom i kontakt med fungerade samarbetet enormt bra. Jag gick igenom designen, valde material och visade mönsterkonstruktionen för deras designteam. När sedan budgeten kom var det långt över vad jag hade att tillgå. Jag skulle absolut inte ge upp så naturligt sökte jag mig till ett billigare alternativ. Jag valde att gå direkt till en skräddare/skräddarstudio för att slippa alla mellanhänder och med det minska kostnaderan. Jag hittade en företagare som hade ett antal skräddare anställda som tackade ja till uppdraget. Jag började om med hela processen; gå igenom designen, valde material och visade mönsterkonstruktionen för hans skräddarteam. Vid denna tidpunkt hade vi på Kaospiloterna “semester” för att se mer av Indien, en vacka åkte jag iväg med löftet från min kontakt att när jag kom tillbaka skulle de första samlen (proven på de båda modellerna av jackorna) vara klara så att jag bara kunde skicka dem till min kund. Måndagen efter en vecka skulle jag infinna mig i ateljen för att själv leda arbetet med dem 30 jackorna som skulle göras, ett jobb som jag skulle lägga 10h på/ dag i några veckor. När jag kom till ateljen på måndag mötte min kontakt mig och förklarade att de fått in en större order – som innebar mer pengar- och hade valt att ta den istället. Jag disskuterade länge med min kontakt och försökte omförhandla, men utan framgång. Ordern han fått var på regnjackor, det är nämligen så att den 3 månader långa monsunen börjar i juni, tiden innan är alla skräddare upptagna med uppdrag som det här.

Ge upp skulle jag verkligen inte göra, jag letade & letade skräddare & fick nej på nej. Jag tog tillslut kontakt med en dam som heter Maya Shahani, som är chairperson på något som heter Sage Fondation (www.shahanigroup.com). Hon satte mig samman med en man som skulle hjälpa mig göra jackorna. Denna gång utarbetate jag ett fysiskt kontrakt då jag vägrade bli av med mer tid av löften & enligt mina västerlänska ögon oetniska sätt att göra business på. Kontraktets skrevs, designen presenterade jag, metrial hade skräddaren & mönsterkonstruktionen presenterade jag. Dagen, över en vecka efter att kontaktet togs/en veckas jobb, kontraktet skulle skrivas på berättade min kontaktperson hos Sage Fondation att min skräddare inte hade materialet trots löften, varpå jag erbjöd mig att själv åka & köpa det. Skräddaren ville bara sy med material han själv hade och vägrade med det att skriva på kontraktet.

Så med extremt lite tid kvar & enormt mkt tid & endel privata pengar investerade i projelktet stog jag återigen utan producent. Jag kommer inte hinna etablera en ny kontakt & återigen gå igeom hela processen under tiden jag är här & festivalen, som är fantastisk för övrigt ÅK DIT! YOULL LOVE IT!, närmar sig hinner jag helt enkelt inte.

Under hela denna processen att jobba med affärsMÄN i 45-55års åldern i denna åldern & vara en blond, ung tjej från västvärlden har varit enormt tufft & utvecklande. Alla har upprepade gånger försökt lura mig, både ekonomiskt & kvalitetsmässigt. Jag har verkligen fått argumentera, vara på min vakt & säga ifrån många många gånger. Nu inser jag att deras syn på mig, som ung kvinna från väst, har karaktiserat hela processen & det går upp för mig att skräddare två & tre har väntat på mutor. Dem tycker, som skräddare två sa, att jag som kommer från rika väst gott kan ge några tusen under bordet för att få jackorna gjorda.

Mutor går emot mig rent moraliskt, på det sättet vill inte jag göra affärer. Jag vill göra affärer med hjärta och hjärna & jag vill göra affärer med människor som respekterar mig och var jag kommer ifrån. Naivt kanske, men det tycker inte jag och det är vad jag siktar på i framtiden. Lärorikt har denna “resa” med jackorna varit, inte alls på det sättet jag väntat mig. Roligt har det dock inte varit.

Jag har inte dåligt samvete för att jag inte fick jackorna producerade, för jag vet att jag gjort mitt yttersta och lite till, men jag är besviken på att Arvika Festivalen inte får sina snygga & väldesignande/medvetna jackor och jag är besviken på att jag inte nådde just det resultatet då det hade varit en enorm möjlighet för min profession. Nu vet jag en hel massa om att vara ung, blond, kvinna från väst och göra business med indiska män, som är skräddare, i övre medelåldern istället.

“Question no 3 – This one from Ron Pompei”

“Will India be able to learn from the missteps of the West regarding ecology, energy and education?
Will they recognize earlier in their economic and social development that material resources are finite yet human resources (such as creativity, innovation and expression) are infinite?
Will India achieve a true global consciousness that recognizes the unique contribution of all cultures?”

First of all, I feel these questions are very philosophical and for that reason doesn’t have a right or wrong answer, a yes or no answer. I also feel that you could write a book about each question.
For me to be able to answer this question I had to choose a small part of my “picture” of first two questions to treat on my blog, and I chose a basic and value based part to treat.

“Will India be able to learn from the missteps of the West regarding ecology, energy and education?
My answer has to be yes. I’m convince that they already are learning, from all parts of the world, but I also believe the biggest learning comes from experience it or do it yourself.
So yes, as the world are getting more and more globalized we all learn from each other, that presuppose that we, no matter if you are from Europe, India, Africa or US, open or eyes and minds to reflect and learn “from the missteps of the West regarding ecology, energy and education”. What do you think? Do you got the answer?
India are a very diverse land, both economical and in religion believes. The rich are very rich and the poor very poor, the middle class however are rising in high speed both in knowledge and economical. India is also a country that is well known for the high quality of higher education.
Educated Indian is a big part of the ongoing debate of ecology/environment worldwide. However the gap between educated and uneducated in this country is huge. This is very natural because people here are still fighting to get there primary needs satisfied ever day.
So I think India have a really big challenge in providing education for all citizens of India, so we (India and the rest of the world) can educate India in environment questions.
Is education possible when a lot of citizens in this country are fighting to get their primary needs satisfied?

Will they recognize earlier in their economic and social development that material resources are finite yet human resources (such as creativity, innovation and expression) are infinite?
I think they in many aspects realize this. I must say I have a really hard time to answer this question, but I like it, it makes me, and a bit forces me, to seek for my answer and to make a stand.
However, I don’t like to generalize a hole nation like this. My answer are yes and no, safe, correct and incorrect.
I’m not really sure that human resources are infinite. Creativity innovation and expression is in one way infinite, but its dynamic, the meaning of it changes and develops as the world and humans develops. And if we, as an hole world, don’t change how we use or resources that are finite, I’m sure it wont be any more infinites. Or will it? What is finite? What is infinite?

Will India achieve a true global consciousness that recognizes the unique contribution of all cultures?
Maybe they already have?