Timmar & åter timmar utan det tänkta resultatet- Att försöka göra business i en helt annan kontext”

Nu har jag varit här i Mumbai i ca två månader, 24 dagar kvar tills vi åter är hemma. Tiden hittills har verkligen varit en berg- och dalbanetur för mig. Det kanske var just det jag behövde? Jag väljer att tro att det var det jag behövde.

Hemma, där min trygghet är, är jag enormt resultatfokuserad. Det är enkelt att nå önskat resultat för jag känner till de sociala- och professionella koderna och kan kommunicera på ett helt annat sätt där. Här i Indien, en ekonomisk och kunskapsmässigt växande land, är allt helt annorlunda.

Till att börja med skulle jag tillsammans med tre andra från mitt team skriva en bok om ny konst här i Mumbai. På grund av privata skäl valde jag att inte fortsätta i den gruppen. Jag valde istället att fokusera på projekt jag tänkte jobba med på sidan av detta. Nu i efterhand kan jag se att det var bra att fokusera på färre saker då allt här tar så mycket mer tid än hemma och att försöka leda ett projet som blond, ung, kvinna från väst är en av dem största utmaningarna jag haft i hela mitt liv.

Det sidoprojektet jag valde att fokusera på, & med det lägga större delen av min tid på, var att designa och producera nya jackor till ledningsgruppen på Arvika Festivalens (www.arvikafestivalen.se). Jackorna skulle tillveras utan barnarbete och med rättvisemärkta tyger såklart.

På det första företaget, Gayatri, jag kom i kontakt med fungerade samarbetet enormt bra. Jag gick igenom designen, valde material och visade mönsterkonstruktionen för deras designteam. När sedan budgeten kom var det långt över vad jag hade att tillgå. Jag skulle absolut inte ge upp så naturligt sökte jag mig till ett billigare alternativ. Jag valde att gå direkt till en skräddare/skräddarstudio för att slippa alla mellanhänder och med det minska kostnaderan. Jag hittade en företagare som hade ett antal skräddare anställda som tackade ja till uppdraget. Jag började om med hela processen; gå igenom designen, valde material och visade mönsterkonstruktionen för hans skräddarteam. Vid denna tidpunkt hade vi på Kaospiloterna “semester” för att se mer av Indien, en vacka åkte jag iväg med löftet från min kontakt att när jag kom tillbaka skulle de första samlen (proven på de båda modellerna av jackorna) vara klara så att jag bara kunde skicka dem till min kund. Måndagen efter en vecka skulle jag infinna mig i ateljen för att själv leda arbetet med dem 30 jackorna som skulle göras, ett jobb som jag skulle lägga 10h på/ dag i några veckor. När jag kom till ateljen på måndag mötte min kontakt mig och förklarade att de fått in en större order – som innebar mer pengar- och hade valt att ta den istället. Jag disskuterade länge med min kontakt och försökte omförhandla, men utan framgång. Ordern han fått var på regnjackor, det är nämligen så att den 3 månader långa monsunen börjar i juni, tiden innan är alla skräddare upptagna med uppdrag som det här.

Ge upp skulle jag verkligen inte göra, jag letade & letade skräddare & fick nej på nej. Jag tog tillslut kontakt med en dam som heter Maya Shahani, som är chairperson på något som heter Sage Fondation (www.shahanigroup.com). Hon satte mig samman med en man som skulle hjälpa mig göra jackorna. Denna gång utarbetate jag ett fysiskt kontrakt då jag vägrade bli av med mer tid av löften & enligt mina västerlänska ögon oetniska sätt att göra business på. Kontraktets skrevs, designen presenterade jag, metrial hade skräddaren & mönsterkonstruktionen presenterade jag. Dagen, över en vecka efter att kontaktet togs/en veckas jobb, kontraktet skulle skrivas på berättade min kontaktperson hos Sage Fondation att min skräddare inte hade materialet trots löften, varpå jag erbjöd mig att själv åka & köpa det. Skräddaren ville bara sy med material han själv hade och vägrade med det att skriva på kontraktet.

Så med extremt lite tid kvar & enormt mkt tid & endel privata pengar investerade i projelktet stog jag återigen utan producent. Jag kommer inte hinna etablera en ny kontakt & återigen gå igeom hela processen under tiden jag är här & festivalen, som är fantastisk för övrigt ÅK DIT! YOULL LOVE IT!, närmar sig hinner jag helt enkelt inte.

Under hela denna processen att jobba med affärsMÄN i 45-55års åldern i denna åldern & vara en blond, ung tjej från västvärlden har varit enormt tufft & utvecklande. Alla har upprepade gånger försökt lura mig, både ekonomiskt & kvalitetsmässigt. Jag har verkligen fått argumentera, vara på min vakt & säga ifrån många många gånger. Nu inser jag att deras syn på mig, som ung kvinna från väst, har karaktiserat hela processen & det går upp för mig att skräddare två & tre har väntat på mutor. Dem tycker, som skräddare två sa, att jag som kommer från rika väst gott kan ge några tusen under bordet för att få jackorna gjorda.

Mutor går emot mig rent moraliskt, på det sättet vill inte jag göra affärer. Jag vill göra affärer med hjärta och hjärna & jag vill göra affärer med människor som respekterar mig och var jag kommer ifrån. Naivt kanske, men det tycker inte jag och det är vad jag siktar på i framtiden. Lärorikt har denna “resa” med jackorna varit, inte alls på det sättet jag väntat mig. Roligt har det dock inte varit.

Jag har inte dåligt samvete för att jag inte fick jackorna producerade, för jag vet att jag gjort mitt yttersta och lite till, men jag är besviken på att Arvika Festivalen inte får sina snygga & väldesignande/medvetna jackor och jag är besviken på att jag inte nådde just det resultatet då det hade varit en enorm möjlighet för min profession. Nu vet jag en hel massa om att vara ung, blond, kvinna från väst och göra business med indiska män, som är skräddare, i övre medelåldern istället.