Love kom till Mumbai!

Nu är det bara 11 dagar kvar tills jag är tillbaka hemma i Malmö. Kärlek. Tiden här har varit utmanande på många sätt. Saknat & längtat & frågat mig; “vad gör jag här?!” har jag gjort ofta. Men jag har stanna kvar, jag har lärt mig om mycket. Den stora påminnelsen har varit hur mycket jag värdesätter, älskar & behöver min familj, min mamma som ringt & stöttat med sina reflektioner & kloka ord, pappa som mest varit orolig och använt frasen “Nu kommer du hem!” flera gånger. Min bror som ger sin syn på saker som skett & berikat mig med det. Mormor som ringt & gjort mig varm av insikten hur lyckligt jag är som har en lojal, varm, kärleksfull, glad & givmild familj.

Jag har saknat mina vänner så mycket. Dem finns här också. Men tryggheten i villorslöshet vänskap som jag bara har med dem som står mig riktigt nära har saknats. Elias heter min stjärna här, utan honom hade skratten varit färre, insikterna mindre, tryggheten obefintlig & Mumbai ett minne blott för flera veckor sedan. Sophie, Johanna & Siri är tre andra pärlor.

11 dagar kvar. Nedräkningen började vid 60 någonting, så objektivt är det inte lång tid kvar. Men i den sista biten känner jag mig lite orkeslös, som slutet av ett maratonlopp. Så en gudagåva är det att mina nära vänner Moa & Sara kommit hit! Kärlek. Tiden går snabbare, skratten är fler & inspirationen är tillbaka. Det är människorna som gör det. Gör livet värdefullt. “Glädje är endast värd något om den delas.”

“Is it allowed to torture prisoners in Sweden? Yes? No?”

Semester! Vi, Ylle, Moa, Lisen & Jag hade bestämt oss för att åka till Nepal & ta vägen förbi Varanasi. Förra fredagen bar det av med tåg, väldans billigt, 66 pix, till Varanasi. En av världens äldsta städer, helig här i Indien & där floden Ganges har stor betydelse. På söndag morgon, efter en 30 h lång tågresa utan AC så var alla slående eniga om att vi behövde ett hotell med både AC & pool. Vår vän David mötte upp oss & dagen spenderades vid poolen. Senare på eftermiddagen åkte vi ner till Ganges för en båttur på floden.

Varanasi med Ganges är verkligen en fantastisk plats. Stämningen i staden tycker jag var lugn & avslappnad, mkt människor men inte alls samma kaotiska & stressande stämning som jag tycker finns i Mumbai.

Floden Ganges är helig, därför sker allt från heliga dopp, till barn som vill ta ett svalkande dopp & kremationer här. Det finns två platser efter Ganges där människor kremeras. På den större brinner 12 eldar dygnet runt, det tar ca 3h för varje kremering, vilket innebär att 96 människor kremeras där varje dygn. Dem som inte kremeras är barn, gravida kvinnor, människor som har lepra & ogifta. Att se denna fabrik där människor i den lägsta kasten jobbar, betalt får de genom att söka igenom askan i hopp om att hitta tex en guldtand, var verkligen en upplevelse. Ständig rörelse i låg volym, döda människor som bars in på bårar & doppades i floden innan kremeringen.

På måndag kväll tog vi bussen till gränsen till Nepal, en fruktansvärd bussresa i en fruktansvärd buss. Inte nog med att Ylles väska blev stulen med alla hennes värdesaker inkl mitt & hennes pass, så var det en man som satt bakom mig som hela tiden försökte röra vid mig, främst då mina bröst. GUD VAR JAG HATAR MÅNGA MÄN I INDIEN. Stölden skedde i mitten av ingen stans så det var bara att fortsätta den 10 h långa resan till gränsen. Där uppe fick vi vänta tills vår ambassad öppnade. Tack gode gud för att min mamma är bäst i hela världen, hon finns alltid där & hjälper & tröstar!

Hela byn vid gränsen blev informerad av vad som hänt oss så alla ville prata, hjälpa & komma & kolla på oss. Tro de inte haft en sån händelserik dag i byn på länge. Ambassaden informerade oss om att vi var tvungna att komma till Delhi (25 h m tåg bort). Först skulle en polisanmälan göras, när männen vid gränsstationen sa att vi byråkratiskt rätt var tvungna att åka tillbaka där stölden skett ( 8 h bort med helvetes bussen) för att anmäla den tog mitt tålamod officiellt slut!!!! Vi tog en rikcha (cykeltaxi) till närmsta polisstation.

På polisstationen blev som vanligt i det här landet ca 10 poliser involverade i vårt ärende. En enkel stöldanmälan man kan göra över nätet hemma. Efter någon timma, några skeptiska blickar & att yllet för hand skrivit sin rapport ( 3ggr) var det bara 2 polismän som tog hand om oss. När rapporten undertecknats kollade den yngre polismannen på oss & för att citera exakt ” Now to a more personal question. Are you married? Yes? No?” ALLTID denna fråga, är det inte den så är det “You want marrage?” Tror jag fått dessa frågor över 100 ggr sen jag kom till detta land. Vårt ärliga svar blev nej. Varpå de bjöd på papaya från deras gård. Ylle hatar papaya men tackade snällt ja. Nästa fråga från polisen blev om det var tillåtet att tortera fångar på fängelserna i Sverige som de får i Indien! Madre mia vad långt från allt jag tror på detta land är!

Framåt eftermiddagen hade polisen fixat en svarttaxi till oss till nästa stad som har tågstation. Mannen som körde oss stannade i varje by efter vägen & delade ut små paket, mkt likt tomten, bara att tomtens paket sällan innehåller knark! Hahahaha. Bara Indien som detta sker. Polisen som stöter på oss fixar en knarklangare som kör oss svart till närmsta stad.

Väl i staden som tåget till Delhi går fån visade det sig att det inte fanns någon plats förrän ett dygn senare! Biljetterna bokades & våra steg styrdes till närmsta hotell med dusch. Vi fick checka in varpå de kastade ut oss för att vi inte hade några pass! Så här var vi, Ylle & jag, i en by så som påminner mkt om min bild av helvetet; smutsig, varm, kränkande (männen igen), utan logik & kaotisk, utan någon stans att bo! Mannen på restaurangen (vilket verkligen inte innebär min svenska definition av restaurang) blev väldigt lyrisk över vårt närvarande. Här åt vi alla våra 3 rätter innan det var dags att åka tåg till Delhi. Anyway, vi fick bo på ett skabbigt hotell utan pass, men glad för att ha tak över huvudet var vi! Här blev jag bedbugs äten för första gången.

Delhi, torsdag morgon. Ambassaden gjorde nya pass på 3 h, efter att vi varit tvungna att ta nya bilder några km därifrån, dock var vi tvungna att gå till en annan myndighet för att få visum. David, ängeln & stackarn fick komma med mer pix till oss. Tack David!! Hela dagen, fram till 18,3o tillbringade vi på denna myndighet där vi blev slussade från person till person bara för att få en stämpel. Deras svar vid stängning var att vi skulle komma tillbaka på måndag!!! Ylles resa till Nepal gick med det bort & min flygresa till Mumbai också. Vi ringde för att förhöra oss om vi kunde flyga inrikes utan visum från Delhi till Mumbai. Detta var omöjligt så det var bara att boka ett tåg till, detta var det heller inga platser på så mannen på hotellet vi skulle bo på i Delhi mutade han som bokade platserna med 1000 ruppar (150 sek) & vips hade vi 3e klass AC platser.

I väntan på tåget på fredagen passade jag & Ylle på att köpa presenter till familj & vänner hemma. De som ska ha de största presenterna är som vanligt min fantastiska mamma & min mormor!!!!

Precis som här blir vi antastade av män på gatan. En man som gick förbi mig på gatan kollade mig i min icke existerande uringning, flåsade i mitt öra & tog sig på kuken, en annan tog mig på rumpan, en tredje vägrade lämna mig ifred trots att jag upprepade gånger bad honom dra. En kvinna som vi vägrade ge pengar, 5 ggr kallade oss crazy cow. Så en helt vanlig dag i detta land vill säga. Jag tror uppriktigt sagt att jag aldrig mer kommer sätta min fot i Indien igen.

Lördag morgon, efter att taxichaffisen i Mumbai centralstation försökt lura oss på taxipengar med att b la ha en trimmad taxameter, varpå vi hoppar ur taxin & startar en argumentation. & arg var jag både efter resan & alls som skett sista tiden, så ingen skulle försöka lura eller kränka oss på något sätt!

Hem kom vi på lördag förmiddag efter nästan 100 h på tåg sista veckan utan att ens ta oss till Nepal! Så jag resonerar som vilken klok flicka som helst skulle göra; jag åker till Mumbai & jobbar jävligt mkt för att

Från “Jag vill lära mig att jobba i en annan kontext” till “Jag vill lära mig att överleva i en annan kontext.”

Hihihihihi. Eller så faligt är det inte. Min vän Johanna beskrev min känsla av att vara här i Mumbai väldigt bra med dessa ord. Dock fulla med ironi claro!

Jag kommer nu bara jobba med egna saker här i Mumbai. Jackorna för Arvika Festivalen & en med att göra en Arvika Festivalen kollektion, vad nu det är?! Sex plagg kommer den innehålla. Enkelt. Svart. Vitt. Snyggt.& kontrastrikt.

Förhoppningsvis kommer jag jobba med Vogue, visar sig nästa vecka. Hoppas hoppas.

& så klart med Design by Issa, vilket går drop dead dret bra!

Så jag gör helt enkelt det jag vill här. Lär mig, växer & skapar det som är/ska bli min karriär!

Love till mina kära som läser min blog!

Integritet-qué what?

I en stad som i mina ögon verkar vara allt mellan på gränsen till nervsammanbrott & på väg att bli en ledande världsmakt, undrar jag om ordet integritet ens finns i språket. Integritet är kanske något vi i väst bara har råd med, eller för den delen mynnat för att det finns med i vår kontext.

Integritet lyser med sin frånvaro, kanske är det på låmg semester eller så existerar den inte för oss vita från väst på besök i Mumbai.

Som i morse, när jag var på väg från mitt hotell snubblade jag nästan över en man som satt i trapphuset. Han satt där, på golvet, med benen i kors helt naken. Han var tydligt påtänd, hans vänner förslte hjälpa honom därifrån. God morgon tänkte jag & undrade i nästa andetag varför jag inte blev förvånad över detta.

Kan det bero på att när två av oss blev förföljda av en man till hotellet. Dem tänkte att ahn kanske också bodde där. När en av dem vände sig om så stod mannen bakom dem och runkade. Kränkning av vår integritet, ja. Integritet för dem (dessa män som tar sig friheten), ?.

Eller det kanske har att gör med att var jag än går så är det män som tar på mig, tar sig i skrevet & säger “look this”, “want to have sex?” eller bara stönar. Det påverkar mig verkligen. Var är integriteten?

För några dagar sedan skulle jag ut & köpa kvällsmat, direkt utanför hotellet tar en man tag i mig & väser om jag vill köpa hasch eller sex. Mitt tålamod var slut. Jag tog mig ur hans grepp & skrek fuck off. En man som går bakom börjar applodera. Sa att han var stolt över mig & att det var de enda sättet att hantera “dem”, utan att hålla med honom eller inte så visade det sig att han är född i Mumbai & jobbar som inredningsdesigner. Vi beslutade att ses för frukost-historien om hur ett fuck off blev den nästa bästa affärskontakten.

Det är just denna kontrasten, att allt kan hända, som är fantastisk & så enormt utmanande. Upp&ner. Ner&upp.

“Your pants are dead madame!”

Igår, den sista av tre dagars statistande av Kaospiloter för en Jet Air reklamfilm, var det Tobias, Davids, Moas, Elins, Måns, Micks & min tur att åka till flygplatsen & jobba.Planen var att åka klockan åtta, vår kontakt ringde dock David två på natten & informerade att bilen skulle komma & hämta oss 11.45 istället. Så upp vid sju, tillbaka i sängen, upp, in i minibussen, agenten ringer, vända tillbaka för att hämta mer kläder, två böter & dryga 2 h senare är i på plats.

Mat, väntan, smink, väntan, ett ombyte som gjorde att jag såg ut som en nedklädd Fran Fine ala 1992 (har tvingat alla att inte visa en enda bild av mig från dagen, so use your imagination), väntan, väntan, sitta i ett 40-något gradit flygplan & statista oss.

Följt av mer mat, väntan, statistande & ingen information från staffen. I slutet av kvällen hade mina byxor släppt i en söm i min rumpa, varpå stylisten kommer in i planet & insisterar på att jag ska byta om. jag frågade varför. Då svarade stylisten “YOUR PANTS ARE DEAD MADAME!” Eftersom jag satt ner & hålet var på min rumpa fick jag efetr lite dialog stanna i min fantastiska, svettiga outfit.

Dagen var verkligen en upplevelse, agentens jobb mot oss allt jag inte vill vara & ineffektivitet har fått ännu en dimention.

Dagen får mig att skratta.

Landet med flest folk till få arbetsuppgifter. Låt mig ge ett exempel; när jag handlat är det en man som plockar upp varorna ur min korg, en som registrerar mina varor, en annan som plockar i dem i påsen och en fjärde som stämplar kvittot! Det är ganska fint, den kollektiva tanken i det liksom, alla ska vara behövda, alla ska ha sin roll & därför delar dem in alla jobb i massa små jobb. Så ser jag det med mina svenska ögon(=

 

Better luck next time!

Hihihihi. Just de orden använde en man till mig igår. Det var när jag, Ellen & Ylle var i stadsdelen Bandra. Jag gick då förbi en man som sålde barnklänningar. Han försökte få mig att handla av honom varpå jag sa att jag inte har någon dotter! Och då kom dem, orden; Better luck next time. Next time what?! nästa gång jag har sex, i mitt nästa liv eller vaddå?!

Faktum är att jag är en old made aka gammal nucka här. Alla i vår unga svenska ålder är redan gifta & har flera barn!

En vecka har nu gått & jag börjar komma in i tempot här, inte minst vänja mig vid ljuden & värmen.

Art ok Please, heter det huvudprojektet jag jobbar med, då tillsammans med Ellen, My & Tobias. Vi ska undersöka & följa nya konstnärer i Mumbai, dokumentera detta med bild & text & publicera resultatet i Sverige. Vi är just nu i gång med att idéutveckla & bestämma hur vi vill jobba mor varandra, kunder, team 1, teamledare & intressenter i vår grupp.

Igår var vi ute & åt japanskt & drack inhemskt rött vin, vilket smakar som halvtaskigt rött vin med kolsyra hemma. När vi var på väg hem såg vi ett tivoli på hjul. Verkligen home made karuseller, ingen säkerhet, som dem puttade på själva för att få fart. Kreativiteten här är vekligen inspirerande & så annorlunda mot hemma, vilket är helt naturligt claro.

Kreativitet, aktivitet, kvantitet, seriositet, kaksmet- inte en het hand till, på min rumpa i synnerhet!

Puss & mer om allt det där despues!

Mumbai, det här är till pappa, mormor & alla som inte kan, vill orkar läsa på engelska!

Min 5:e dag i Mumbai – staden i ett fungerande Kaos, fungerande för att det måste!

På en yta lika stor som en tredjedel av Skåne rymms 21 miljoner Mumbai bor. Hothothot, tryggt, galet, kontrastrikt, förändring, segration, år framför & efter, fantastisk mat & färger är de ord som jag väljer att beskriva steden med.

Jga har just hittat en fantastisk bar, där de spelar musik som The Doors & Elvis Prestly, serverar den godaste lemonicetea, har Wi-Fi & servitörerna stirrar inte på mig! Helt fantastiskt. Känns som jag hittat en liten bit av himmlen, eller en plats att komma till för att återfå lite balans & vara ensam.

Jag är övertygad om att tiden här i Mumbai kommer vara svår, annorlunda, utmanande, kul, berikande & få mig att växa.

Min andra dag här var vi i världens största kåkstad. 60 % av stadens mäniskor bor där, mitt i Mumbai, vid flygplatsen. Jag hade innan förberett mig på att det skulle påverka mig, dock inte på det sättet det gjorde. Väl där möttes jag av ett fungerande samhälle, mkt möjligt likt vårt i vissa avseenden för 50 år sedan. ag fick en stark känsla av att människorna kände att de hade sin givna plats i ett community & bla på det viset hade både syfte & mål i livet. Jag vill tillbaka till … , denna gång för att prata med invånarna om vad lycka är för dem, om dem känner att de saknar något, vadsyftet med livet är,om de har några drömmar & mål & vad det kan vara.

Jag upplever en stor kultur skillnad, men jag tycker inte det är jobbigt, utan det ger mig massor att reflektera över, som att bli medveten om & omvärdera min fördommar & värderingar.

Det är massa intryck hela tiden, människorna är trevliga, vädret över 40 grader & maten fantsatiskt. Här finns ingen som använder övergångsställ, om det nu finns något, utan det är bara att sicksacka ellan trafiken. Jag har blivit välsignad av en transa, blivit erbjuden äktenskap & att bli bollywoodstjärna.

Råttor hade jag på första hotellet, nu har jag fantastiska turkosa väggar i rummet!

I morgon börjar vi jobba på riktigt, förutom mina designproject ska jag jobba med Ellen, My & Tobias i ett konstproject. Mer om det senare.

Anyway, jag har det bra. Ibland frågar jag mig hur jag ska klara att leva så här i tre månader, men jag har ju nu min Elvisbar & fina vänner!

Love från Mombai/j